Adam Svanell berättar om Östersundsbandet Lola Barbershop som förlorade sin sångare och vän och återuppstod som Autisterna.
Vi åker till Bombay och träffar Bollywood-diskons profiler, och gräver upp Stockholms exilestniska 80-talsscen.
Dessutom:
Adam Tensta − Marit Bergman − Nina Ramsby − Alexandra Patsavas − Johan Staël von Holstein
Köp det här numret! [extern länk]
En av de mer intressanta diskussionerna efter Novellfesten är den om att vi inte hade någon gästlista. ”Det är ju fett med demokratiska evenemang utan gästlistor, vipkort och kindpussande entrévärdar”, hävdar DN På Stans Axel Björklund. Sedan utvecklar han emellertid ett långt resonemang om hur vakterna bör bete sig OM man nu sysslar med sådana gästlistelösa tillställningar.
En annan kamrat, som spelade skivor, bad mig innan festen att släppa in hennes 37 vänner gratis. Jag försökte förklara att vi inte hade någon gästlista, men det var lättare sagt än gjort. Igår klagade min vän på att ”listan fungerade så dåligt”.
I såväl Björklunds som min dj-kompis fall tycks utgångspunkten vara att det är konstigt (möjligen lite gulligt) att Novellfesten inte hade någon gräddfil som diverse medie- och kreddfigurer kunde glida igenom. Men när blev det kutym att ha det? När blev det en mänsklig rättighet att få nonchalera 800 pers som köat i två timmar?
Novell är en tämligen demokratisk tidning där alla större beslut tagits av redaktionen gemensamt. Det kändes därför ganska självklart när vi planerade festen att inte ha någon gäst- eller gåförbikön-lista (men däremot bjuda på kaffe och tre sorters kaka). Om Stureplanifieringen gått så långt att vi därmed framstår som ur led med tiden, är det bara att beklaga.
Foto: Jesper Frisk
Visst ja, det var en annan grej också, förutom att Novell orsakade den största folksamlingen som Söder Mälarstrand skådat sedan maratonloppet 1982. Vi arrangerade även hemlig spelning, Markus Krunegårds första i Stockholm sen utgivningen av ”Markusevangeliet”, och allt gick lysande.
Lysande kan man inte kalla ljudet på Tor Raudens liveupptagning av ”Jag är en vampyr”. Även iPhones har sina begränsningar. Men man kanske får någon slags känsla för hur det såg ut i alla fall, vad vet jag:
Det blev ju riktigt trevligt där uppe på Stadsteatern. Hoppas ni hade lika trevligt som jag hade!
Bilder från festen hittar ni till exempel här!
Tack alla som kom på Novells premiärfester! Det var lite lätt kaotiskt men kul. Och vi ber uppriktigt om er förlåtelse som, i likhet med På stan-chefen, fastnade i de oändliga köerna.
Jag pratade med Anton nyss och frågade hur förberedelserna inför Stockholms-festen går. ”Allt börjar ordna sig” flämtar han fram, samtidigt som jag tyckte mig ana en gnutta panik i svaret. När jag pratade med Adam formulerade han sina meningar precis som om han skulle gå den gröna milen eller precis bli förflyttad till fronten.
Samtidigt på den andra kusten jobbar jag med de sista förberedande sakerna inför vårt firande av första numret. Istället för att gömma undan festen i en grotta på Söder har vi valt att ta hela vår fest längst upp på Avenyn. Alla på redaktionen är väldigt stolta över det vi har svettats fram de senaste månaderna, och den förtjänar en skål på Stadsteaterns vackra terass.
Dessutom har vi en grön laser. Den är jättestor och datorstyrd och kan typ bränna ut ögonen om man tittar på den i mer än typ 1,2 sekunder. Nästan iallafall. Jag älskar lasrar.
Jag vet inte riktigt vad man skall tro om stockholmsfesten. Någon var nervös att ingen skulle komma, i ungefär en sekund. Det ändrades ganska snabbt till det som händer nu, som är lite svårtolkat. OSA-listan stängdes panikartat under onsdagen när det räknades efter. Då hade vi inte jämfört mail-namn med det tusental som osat på fejjan.
Antingen blir det fullt, med lagom mycket folk utanför. Det är trots allt inte en mindre stad som har osat. Lokalen är lite svårhittad, folk byter av varandra, vissa blir trötta och går hem, andra kan inte slita sig från förfesten, kommer sent för att dansa. Alla glada. Det är det ena alternativet. Att det inte skulle bli fullt, och bli fullt tidigt, verkar inte rimligt. Det andra alternativet är att det blir kaosigt. Se: Landets klubbkaos. Badwill och tråkig stämning. Sur lång radda människor. Kompisar som inte kommer in.
Vi laddar med marschaller, blädderex, termoskaffe och bjudgodis, sätter på oss våra bredaste leenden och håller tummarna. Båda.
Något av det absolut konstigaste som finns är fransk rock. Rock på franska. Rock en français. Det finns en hel uppsjö av ungefär lika kassa band, och de låter ungefär allihop som Noir Désir. Absolut konstigast är såklart Johnny Hallyday. Frankrikes Ulf Lundell, det är han som har ett varglik på huvudet ovan.
I det första numret av Novell har Jonas Lennermo åkt till Mumbai och bland annat träffat Bappi Lahiri, mannen som via den svårt Saturday Night Fever-inspirerade musikalfilmen ”Disco Dancer” introducerade discon för de indiska massorna. Filmen sågs av uppemot en miljard människor och Bappi blev över en natt lika legendarisk som filmens huvudrollsinnehavare Mithun Chakraborty som numera livnär sig som stenrik hotellkedjeentreprenör. Sedan dess att ”Disco Dancer” hade Bollywood-premiär 1982 har disco-genren fått leva ett alldeles eget indiskt liv, den har tillåtits att likt ett kreolspråk skapar sin egen grammatik, skapa sina alldeles egna karaktärsdrag. Och vid det här laget befinner sig discon så långt ifrån det importerade originalkonceptet att vi inte längre bör se det som en västerländsk kulturprodukt som ”indienfierats”, utan som ett musikstil helt i sin egen rätt. Ett slags kreoldisco, som transformerats från videshi disco till desi disco:
”Desi (or Deshi; pronounced [ˈd̪esi] or [ˈd̪eʃi]) is an North Indian word literally meaning ”of the country” (in reference to the Indian subcontinent as the country). It usually refers to someone or something ”local”, ”regional” or ”indigenous” to the Indian subcontinent, as opposed to videshi/bideshi/pardesi meaning ”foreign”.”
Jag inbillar mig att den här processen kräver en framgångsrik portalfigur som för in konceptet utifrån och skapar en tryckvåg som sedan alla föredrar att fortsätta haka på och utveckla, istället för att leta egna och andra intryck. Så tycks det vara med indisk disco, och så är det med fransk rock. Johnny Hallyday gör fransk kreolrock. All fransk rock är i själva verket kreolrock. Fransmännens klassiska överlägsenhetskomplex och ovilja att lära sig engelska har gjort att de rutat in sig i ett hörn. Eller snarare: samma gamla hörn. Återigen.
”Tête Carré” har bloggat om det märkliga Johnny Hallyday-fenomenet här. Inte bara görs det paralleller med Hallyday och den japanska matkulturen yoshoku (att laga västerländsk mat med japanska ingredienser), längst ner bjuds det dessutom på en dryg timme lång mix med Hallydays finaste stunder. Den rekommenderas.
Vill ni läsa Jonas Bollywood-reportage från Mumbai, där han intervjuar Bappi Lahiri (ovan) och de som i senare generationer fört discon och filmmusiken vidare, gå vidare hit, och beställ vårt första nummer.
Idag var jag med i en paneldiskussion på P3 Populär, om nya svenska tidskrifter. Förutom Novell var Flm, Filter och Ykky representerade. Vi pratade bland annat om den ljuva känsla som infinner sig när man första gången möter resultatet av något man lagt ner själ, hjärta och några miljarder arbetstimmar på. Det är en blandning av skräck, oro och rädsla. Ika Johannesson sa att jag såg likblek ut när hon såg mig bläddra igenom tidningen för första gången, det stämmer säkert.
Sen, när man inser att ens nyfödda är frisk, stillar man sig rätt snart. Och fortsätter förberedelserna inför fredagen.
Att säga att man har ett gott öga till schlagerfestivalen innebär på Novell-redaktionen, precis som i de flesta andra sammanhang, att man döms ut som övervintrad kvarleva på två röda sekunder. Istället pratas det om ”schlagerkoma” och ”tack och lov att vi snart ska prata om festivalen i förfluten form”. Och visst, numera är formatet mest en uppblåst hemmaplanskompensation för att vi innerst inne vet att vi inte kan vinna hela dretet. Rent sannolikhetsmässigt verkar det så kallade ”Balkan Bloc” (se ovan) vara ordentligt knepigt att rå på, det visar statistikern Derek Gatherer här.
”Annat var det på åttiotalet” som det brukar heta. Och faktum är att om man börjar gräva i det där så upptäcker man en del gömda juveler. Ett nyligt fynd är Regnar Egekvist, debutant i 1984 års danska uttagningar. Hans ”Holder av de ting” fick elva poäng och kom näst sist, tjugonio poäng efter låten ”Pyjamas for to” på fjärde plats. Grymma öde, låten är ju fantastisk på gränsen till sublim.
Regnar Egekvist: ”Holder af de ting”
Tack till Franska nerver